Fae
Bakgrund
Fae är namnet på en parallell, magisk dimension till det som människorna kallar världen. Fae har en stark, ursprunglig och vild magi som sipprar fram ur marken. Allt som föds, lever och vistas i Fae uppfylls och påverkas av denna magi. Det finns ett direkt samband mellan Faes magi och naturlig växtkraft under årstiderna i den mänskliga världen - det som påverkar det ena kommer att påverka det andra.
Medan människorna levde i primitiva och naturnära kulturer hade fae-väsendena mycket kontakt med dem. Härifrån kommer den stora mängd sagor och myter kring övernaturliga väsen. Med tiden utvecklades människan, och i och med den industriella revolutionen började man skövla skogar och bygga mer med hjälp av järn. Då fae-väsen är känsliga för järn och avskyr betong, blev kontakten med människorna stadigt mindre.
För att kunna ta sig mellan Fae och människornas värld måste man ta sig genom den levande, magiska barriär som kallas ”häcken”. Häcken var tidigare bra på att förhindra tillträde för alla andra, medan fae-väsen kunde röra sig genom den mer eller mindre enligt gottfinnande. Numera är Fae en farlig plats, och Faes överlevande härskare har beslutat att tillsvidare stänga häcken. Det betyder att ingenting kommer in, men framförallt kommer ingenting ut - i alla fall inte utan härskarnas tillstånd.
Flykten
Under den beryktade Stormnatten fanns även fae-väsen närvarande. Ett av dem offrade sig själv för att stänga porten till kaosdimensionerna, vilket stängde ut demonen ur den mänskliga världen. Efter Stormnatten stannade en del av väsendena (mestadels från Ordningens Hus) kvar för att ta en plats i det nybildade Rådet. Ett av Rådets främsta problem var vad som skulle göras med den svarta kista som tidigare fungerat som demonens fängelse. Genom ett avtal med Faes härskare beslöts att kistan skulle föras till och förvaras i Fae, tills man hittade ett sätt att förstöra den. Eftersom många av Faes invånare är opålitliga av naturen, sattes Faes fyra knektar att vakta kistan.
Vad ingen räknat med var mängden korruption som fanns kvar i kistan och vad denna korruption skulle göra med sin omgivning. Sakta men säkert började knektarna och området förändras. Nya, farliga väsen samlades kring kistan. Dessa väsen förvreds och växte sig starka och aggressiva. De kom att sakna lojalitet mot något av de fyra Husen och lystrade inte längre till den styrande makten. De skövlade och ödelade, och insöp mer och mer av kistans inflytande. Efter oräkneliga strider enades de fyra husen och hovet i en allians. Man marscherade till en sista stor sammandrabbning mot de korrumperade knektarna och deras hantlangare vid Maktens fält. Men man hade underskattat fiendens kraft och fälttåget vändes i en regelrätt massaker. De allierade husen flydde hals över huvud, genom häcken och in i den mänskliga världen. Bakom dem stängde de återstående Fae-härskarna häcken och förhindrade fienden från att följa efter. Plötsligt hade fae-väsendena blivit hemlösa flyktingar i exil.
Det har nu gått några år och härskarna har vid en handfull tillfällen gett mindre grupper av väsen tillträde till Fae. Deras uppdrag har varit att hitta och förstöra kistan. Dessa expeditioner har aldrig hörts av igen. Faes väsen har fått finna sig i att leva i den mänskliga verkligheten bäst de kan, med allt vad det medför.
Natur
Ett fae-väsen är ett eko, som har samlat magi runt sig. Resultatet är ett tänkande magiskt väsen. Ekot kommer från den mänskliga världen och kan härstamma från en händelse, ett föremål, en känsla eller en abstrakt idé. Det är omöjligt att veta vad som får magin att reagera på vissa ekon, men det kan inte uteslutas att det sker helt på måfå. Oberoende så föds inga väsen, utan de blir till på ett ögonblick. Ekot som orsakade deras skapelse kommer att bestämma hurudant det nya väsendet är till naturen och vad dess syfte är. Ekot, som också kan kallas väsendets ”hjärta”, utgör väsendets största hemlighet. Skulle denna hemlighet bli känd för någon annan, kunde denna andra få absolut makt över väsendet. Följaktligen skulle ett väsen hellre dö än ge upp sitt ”hjärtas hemlighet”.
Trots att inget väsen är det andra likt, kan man grovt dela upp dem i grupper. Beroende av väsendets natur, sökte sig dessa väsen tidigare till hovet eller det hus som var närmast deras natur. Efter flykten till den mänskliga världen har maktstrukturen med husen och hovet försvagats. Icke desto mindre följer nedan en lista över husen och den typ av fae-väsen som vanligen söker sig till dem.
Glädjens hus
Huset var tidigare en högborg för fest och njutning, med en ständig ström av sång, dans och dekadens i alla dess former. Under massakern i Fae slukades drottning Anyadillin Hjärtesång av Vinterns Knekt. Följaktligen finns det numera knappt något Glädjens hus att tala om längre.
Den typ av väsen som vanligen sökte sig till detta hus var ghillie-dhu, piskie, satyr, eshu och churican.
Sorgens hus
Efter Flykten har Sorgens hus, fortsättningsvis styrt av sin härskare Dolomorthis, samlat allt fler fae-väsen till sig. I saknaden efter Fae och de orättvisor som fae-väsendena känner sig utsatta för, har den kalla sorgen sakta börjat förbytas i någonting annat.
Med tanke på den inbyggda våldsbenägenheten hos husets rödtoppar, högborna, slaugher, ettiner och selkier, är det skäl att vara försiktig i deras närvaro. Det sista man vill göra är mucka gräl med dessa hetlevrade väsen.
Ordningens hus
Flykten från Fae har gått hårt åt alla husen. Ordningens hus är dock det som klarat övergången och anpassningen bäst. Huset leds av Miss Xandravalya, som också äger alla de lokaler som väsendena skaffat under sin tid i exil. Miss Sandra Valiant, som härskarinnan över Ordningens hus också kallar sig, är den som vanligen tar emot och fastställer alla avtal som väsendena slutit med andra varelser. Detta ger henne stor makt över väsendena, oberoende vilket hus de tillhör.
Miss Valiant styr sin skara av högborna, bjuggas, ettiner och slaugher med fast hand. Deras tillhåll är nattklubben Jazzfinger Club, en fristad för väsen att träffas och vara högljutt väsenaktiga utan att behöva oroa sig för den mänskliga omgivningen.
Förändringens hus
Under massakern i Fae var det Förändringens hus som led överlägset störst förluster. Huset kämpade också efter att dess härskare Morskitjäfski krossades av Vårens Knekt. Husets vägran att ge sig efter att nederlaget blivit ett faktum, säkrade de övriga fae-väsendenas flykt genom häcken.
Till följd av uppoffringen finns den nu ytterst få kvar av alla knackare, bjuggas och pookas, som en gång i stora antal byggde och verkade i husets högborg. Men ännu är huset inte helt krossat. Speciellt inte sedan Verkstaden blev färdigställd och man lärde sig behärska aluminium och olika legeringar.
Hovet
Låt det inte bli sagt att Faes härskare inte kämpade till det bittra slutet. Få hade förstått hur stor kraft det fanns i Maktens spira, men de blev varse det under massakern i Fae. Fursten dräpte fiender till höger och vänster, samtidigt som han kämpade mot två knektar. Slutligen blev dock skadorna för många och Sommarens och Höstens Knekt övermannade fursten. Maktens spira anses ha blivit förlorad och utan den kan ingen längre göra anspråk på titeln som furste över Fae. Efter flykten har hovet i praktiken upplösts och dess medlemmar endera upptagits i något av huset eller blivit lösdrivare. Värst påverkade exilen Faes skarprättare Nyctus, som nu saknar både mål och mening och förvandlats till en sliten spillra av sitt forna jag.
Typer av väsen
Bjuggas (hustomtar, gnomer, domovoj, kullvättar, boccas)
Vanligen mer kortväxta väsen med stora näsor, öron och skägg. Hjälpsamma, praktiska och händiga, men med uppblåsta egon och krav att i efterhand få ersättning för sina tjänster. Bjuggas älskar skvaller mer än alla andra väsen tillsammans.
Eshuer (efriti, aithu, djinn)
Vagabonder och historieberättare, med anknytning till vår världs Mellanöstern. Älskar uppmärksamhet, överdrifter, vadslagning och spänning, med tendens att sätta sig själv och andra i svåra situationer. Bär oftast omkring på ett kärl som är deras viloplats, såsom en oljelampa.
Knackare (kobolder, dvärgar, gremliner)
Uppfinnare, mekaniker, smeder och magiska och mekaniska hantverkare. Sällan brydda om sitt utseende eller hygien. Fokuserade och fanatiska gällande saker och magi, men med urusel personlighet. Spyr ur sig förolämpningar, svordomar och förbannelser så starka att de påverkar omgivningen.
Pookas (älvor, näbbmän, spinnare, råttkungar)
Djuraktiva, skojfriska väsen med tendens att ljuga konstant, eller brodera ut sanningen vartefter det passar. Talar vanligen med djur och är mycket uppmärksamma på sin omgivning. Stjäl gärna andra väsens och varelsers egendom utan annan orsak än att de kan.
Rödtoppar (hobgobliner, ograr, vankyrier)
Monstruösa, våldsamma och hungriga väsen, som identifieras genom sina röda huvudbonader eller hår. Vanligen höjljudda, lättprovocerade och brutala. Ökar sin egen magi genom att äta andra väsen, känsloladdade föremål och annat med inneboende kraft. Rödtoppar är ofta sportfantaster, med grenar som trollboll, mangelgrop och 100 meter imp-ätning som favoriter.
Satyrer (satyrer, sytarer, minotaurer, centaurer, hem)
Dedikerade till dekadens är satyrerna konnässörer av dans, sång, älskog, berusning och allt annat som kan knytas till passion. Trots att de anses vara ambitionslösa, är de mycket intellektuella och njuter av poesi, debatt och renodlad filosofi. De har lätt att byta sinnesstämning, men är inte långsinta. Det är satyrer som brygger ambrosian, som är magi i flytande form, med berusande effekter.
Högborna (alver, enhörningar, furier, wispar)
Slaugher (bogeymän, skuggvättar, mörkryttare, sumpsväljare)
Med förkärlek till mörker och tystnad iakttar slaugherna allt och alla och samlar på hemligheter. Deras egna personlighet är direkt missunnande, illvillig och predatorisk, varför de inte är särskilt populära bland andra fae. Dessutom har de en förkärlek för insekter och maskar. Älskar smaken av rädsla och är rena fontänen av kunskap för rätt pris.
Ettiner (troll, småsprigga, jättar, titaner, elementarer)
Stora, starka, fula och fåordiga. Rättframma och pålitliga, eller enkla och tröga, beroende på vem som frågar. Har stor pliktkänsla och ära, men tar vanligen lång tid på sig att fundera innan de agerar. När de väl bestämmer sig för en sak är de nära nog ostoppbara. Ettiner kan öka sin egen magi genom att äta, men är ganska noggranna med att inte äta svagare magi. Löften som ettiner ger eller får är dubbelt värdefulla.
Clurichaner (leprechauns)
Små håriga besserwissrar med förkärlek för färgen grön. Lättretliga och griniga, är förtjusta i ädla metaller, spel och gåtor. Har vanligen extrema rikedomar samlade någonstans. Skojar gärna på andras bekostnad och förfinar girighet till en konstform. Kan förflytta sig vart som helst bara genom att knäppa med fingrarna.
Piskier (impar, fén, sammetsvingar)
Selkier (sulfider, keijuset, näckar, vattenhäxor, sirener, banshee, kelpier)
Ghille-dhu (träandrar, dryader, grönmän)
Dessa väsen är så nära bundna till växtriket att det är svårt att se någon skillnad mellan väsen och växt. Ifall någonting direkt hotar växtriket kan dock ghillie-dhun bli uppretad och använda hela växtligheten till sin fördel för att eliminera hotet. I sällskap med andra väsen är ghillie-dhuerna vanligen fogliga och nöjda, men kan också vara farliga utan att mena det. Många av dem är exempelvis giftiga.
Exilens påverkan
Inget väsen är det andra likt, men de är alla i grund och botten magiska. När fae-väsendena brukar denna magi blir de trötta och känner sig tömda. Tidigare fylldes denna magi på i deras hemvärld när de vilade. I den mänskliga världen finns däremot just ingenting av denna magi. Väsen som använt eller blivit av med sin magi kommer att försvagas eller förminskas, i likhet med en människa som tappats på för mycket blod. Många väsen överlevde inte Flykten längre än ett par dagar, då de inte förmådde sluta använda sin magi och därmed upplöstes till ingenting. De som såg och lärde sig av detta förstod att hushålla med sina krafter.
Men det fanns ännu ett problem. Det ständigt närvarande järnet i den mänskliga världen tärde på fae-väsendenas magi. Undan för undan blev den svagare, oberoende av hur väsendena försökte förhindra det. Den allt längre exilen utanför Fae innebar dessutom att den nya världens lagar började påverka fae-väsendena. Tidigare okända fenomen som hunger, törst och kyla blev gradvis allt verkligare för väsendena. I takt med förändringarna av deras kroppar fann fae-väsen till sin förvåning att de från att ha ändrat form för att smälta in bland människorna numera måste bruka sin magi för att alls kunna byta tillbaka till sin ursprungliga form. De fann till sin fasa att de kunde blöda och börjat åldras som vilken människa som helst.
Vissa av väsendena har accepterat denna förändring och försöker göra det bästa av det, men en allt större skara gör sitt bästa för att förneka det hela och tillbringar den mesta av sin tid i andra väsens sällskap, där de dricker och planerar hur de ska kunna återta sitt förlorade Fae och därmed återbli det de en gång varit.
Det finns dock ett sätt som fae-väsendena kan fylla på sin magi. Det är genom att göra avtal (löften och eder, nedtecknade i form av ett magiskt dokument) med människor och övernaturliga varelser och föra dessa avtal till Miss Valiant. Härskarinnan betalar för avtalet i form av Nektar, vilket är destillerad fae-magi i flytande form. Varifrån hon tar denna magi är en källa till våldsam spekulation bland fae-väsendena. Den rådande teorin är att hon öppnar en stig in genom häcken och skickar magi-samlare in i Fae, men Miss Valiant vägrar säga så mycket som ett ord om detta.
Fiender till väsen
Faes eviga fiende är allt som har med kaos att göra. Trots omständigheterna kan inget fae-väsen tåla en demon eller djävel. Skulle de mötas blir det strid på liv och död. Det finns också andra naturliga fiender. Magiker har länge fångat väsen och destillerat dem till magiska drycker. I dagens läge är magin inte lika stark i väsen, men de är desto sårbarare. I Rådet har väsendenas fraktion varit den som hetast piskat på debatten och förföljelsen av allt vad magiker heter. Det är förbjudet för väsen att göra avtal eller ens ha samröre med magiker. Ett väsen som bryter mot detta är portat från Jazzfinger Club, och saknar därigenom möjlighet att förnya sin magi.
Slutligen har vampyrer alltid eftertraktat blod från fae-väsen bortom allt annat. Det magitunga blodet är som afrodisiakum för dem och det skänker vampyrerna tillfälligt krafter och förmågor de annars inte skulle ha, liksom förmåga att uthärda sådant som annars skulle skada eller döda dem. Under senare tider, speciellt sedan vampyrernas makt förminskats genom Rådets bestämmelser, har en slags fred uppstått mellan vampyrer och fae-varelser. Vampyrer som fortfarande har tillgångar kan förhandla med väsen om att köpa fae-blod endera i utbyte mot ett avtal eller reda pengar.
Aktuellt
Alla fae-väsen värda namnet skulle ingenting hellre än att se Fae återställas. För att göra det behöver kistan förstöras. Ett antal försök att nå kistan har gjorts - men förgäves. Händelser under senaste tid, där fae-väsen kommit på kant med andra grupperingar (framför allt varulvar och vittnen), har gjort att ett pyrande missnöje tagit form. Detta missnöje har ökat många fae-väsens önskan om att återvända till Fae, trots alla faror. Fae måste på sätt eller annat fritas. Men hur?
Det ryktas om att Förändringens hus håller på att resa sig igen. Vem det är som ämnar ta Moskitjäfskis plats är ännu öppet, men det finns några kandidater. I slutänden kommer den som har samlat flest anhängare under sig att segra, vilket betyder att det nu pågår en frenetisk rekryteringskampanj som sätter mänskliga politiken i skam. Frågan är bara om den segrande kandidaten kommer att få den magiska makt och de förmågor som Faes härskare traditionell haft. Eventuellt saknar det betydelse, åtminstone såtillvida ryktena stämmer att Förändringens hus har utvunnit ett elixir som kan återställa fae-väsen till deras sanna form och göra dem okänsliga för järn.
Årsdagen för Flykten genom häcken har varit den största helgdagen för alla fae-väsen i trakten sedan första början. Denna årsdag firas av tradition på Jazzfinger Club och är något som varje fae-väsen ser fram emot mer än något annat. Men i år ryktas det om att något speciellt kommer att hända. Det viskas och tisslas och tasslas, men ingen vet egentligen vad det rör sig om. De två härskarna säger som vanligt mindre än ingenting.