Varulvar

Bakgrund

Varulven har existerat på jorden i millennier. Deras exakta ursprung och uppkomst har dock glömts med tiden. Legender om dem har överlevt och påvisar deras existens: från berättelser om Roms grundare, Romulus och Remus, eller den ökända ”Besten från Gévaudan” som härjade på den franska landsbygden under 1760-talet till legender om ursprungsfolk i Nord- och Sydamerika, som har sagts kunna ta sig an djuriska former. Över hela världen finns det berättelser om ulvar, vargmänniskor och folk som ylar när fullmånen kommer fram.

Det finns tre arter av varulvar idag; den svarta varulven (som också är den överlägset vanligaste och största), den röda varulven (en slankare form av varulv med rödaktig päls, vanligare i Afrika och Sydamerika), samt den vita varulven (som mest håller sig till vida slätter och höga snöbeklädda berg).

Varulvar är rovdjur och jägare som skyddar miljön och sitt revir. De existerar över hela jorden i större och mindre flockar. Beroende på flockens storlek kan deras revir också variera i storlek.

Natur

Varulven är en naturlig del av världen vilket göra att de har ett nära samband med naturen och är måna om att upprätthålla balansen i naturen och i sin omgivning. Endast om det finns ett starkt hot mot varulvarnas existens, eller den omgivning som de befinner sig, väljer de att agera.

Varulvarna har starka instinkter men de flesta varulvar kan, populärkultur till trots, kontrollera sina impulser och förbli civiliserade också i vargform. De kan byta form när de önskar, oberoende av tid på dygnet, men i samband med fullmånen måste de alltid byta form. Då behöver varulven få vara i sin vargform och ge utlopp för vilddjuret inuti.

Enligt ordspråket finns det ett odjur som lurar i varje människa. Ingen människa kan ändå verkligen förstå hur det är att bära ett odjur inom sig. Besten känner inga begränsningar, den hyser heller inga tvivel och bekymrar sig inte om det som komma skall. Vilddjuret slumrar oroligt under ett tunt lager av hud, redo att vakna. Varulven känner hur urkraften bultar i bröstet med en rytm från en annan tid. Denna urkraft, denna styrka är ännu idag en central del av varulvarnas världsbild när det kommer till den enskilda individen. Men ingen ensam individ är tillräckligt stark. Den verkliga styrkan ligger i den samlade flocken.

Uppkomst

Man föds som varulv och varulvsgenen kan ärvas via modern eller fadern. Barn kan avlas med vanliga kvinnor och män, och barnet kommer att endera bli en vanlig människa eller en varulv. Varulvsbarnen föds med full huvudbehåring. Under sin tidiga utveckling kommer de mycket fort att kunna stå, röra sig och äta självständigt, samt visa tecken på en hälsosam lekfullhet. Under ungdomen kommer varulvsbarn ofta att växa snabbare än sina jämnåriga. De blir därför goda atleter allt som oftast. De kan lätt bli aggressiva och farliga när ilskan slår till, eftersom de ännu inte kan kontrollera de impulser som deras varulvsnatur medför.

Den största förändringen sker omkring puberteten. Då kommer varulvens natur att bryta fram första gången. Man överväldigas av känslor och instinkter och blir tillfälligt bindgalen. Varulvsfäder ser till att hålla sin avkomma under strikt kontroll under denna tid, men ifall så inte sker, leder det lätt till det blodbad som populärkulturen gärna målar upp. Detta är den tid när risken att bli avslöjad för offentligheten är som störst. Varulvarna är måna om att hitta unga varulvsavkommor innan de blir könsmogna för att hjälpa dem igenom denna förvandlingsprocess.

Samhälle och territorium

Den naturliga existensen för varulvarna är att leva i flock. Det ligger djupt rotat i deras instinkt. Det har ingen betydelse om flocken lever ute i naturen eller i en mera urban miljö — det väsentliga är att territoriet omfattar tillräckliga landytor och resurser för att flocken ska överleva och frodas. Dessutom behöver det finnas tillgång till ställen där varulvarna kan byta till full varulvsform i samband med fullmåne, utan att bli upptäckta.

Flocken är en levande entitet. När gemensamma intressen eller hotbilder dyker upp, kämpar varulvarna alltid sida vid sida. Flocken kämpar tills den sista är död, eller tills alfan fallit eller flytt. En flock utan ledare är ingen flock, utan bara en samling varulvar på samma ställe.

Alla medlemmar i en flock lyder under sin alfahane. Rangordning är livsviktigt i en flock. Det pågår ständiga kamper om rang och status i en flock. Flockens storlek beror direkt på alfahanens kraft och dominans över sina flockmedlemmar. Ifall en svagare alfahane tar över efter den gamla kan det hända att han endera blir fort avsatt eller att flocken splittras i flera mindre flockar.

Emellanåt händer det att en varulv lämnar flocken. Speciellt vanligt är det för unga varulvshanar som är alfahanens avkomma. Varulvar som visat illojalitet mot flocken eller som trotsat alfahanen kan bli utvisade. Ifall de visar sig på flockens territorium efter detta kommer flocken att döda dem genast.

Enskilda varulvar som lever för sig själv klarar sig vanligen bäst ute i naturen, långt bort från allt vad människor och andra varulvar heter. De kallas av varulvarna själva för ”skabbpälsar” och är eremiter. Eftersom de inte har någon kontakt med andra levande varelser än sitt jaktbyte, glömmer de fort hur man uppför sig civiliserat och utvecklar ett säreget beteende.

För att smälta in i det mänskliga samhället måste varulvarna ha några anknytningar till det mänskliga samhället. En varulv kan leva relativt människolikt under en tid, men behöver tillgång till skog eller ödemark, där den kan springa av sig när fullmånen står högt. Varulvarna är dock rörliga och stannar sällan på samma ställe allt för länge.

Det intelligenta vilddjuret

Trots den råa styrka som varulvar besitter, är det intelligensen som skiljer dem från de lägre djuren. De använder sig av list, strategier, erfarenhet och förmågan att nyttja alla omständigheter till sin fördel, såväl ensamma som i grupp. De älskar att jaga och kan ringa in sitt byte med stor koncentration och tålamod över långa tidsrymder. När det sedan kommer till dödsögonblicket är vilddjuret fullständigt hänsynslöst.

Varulvens känslor och sätt att se på omgivning är mera direkt och starkare än hos människor. Känslorna i sig är dessutom en tillräcklig grund för att fatta beslut. Den enda känslan som måste vaktas och tyglas är raseri. Ifall man förlorar kontrollen över sitt raseri utesluts man ur flocken.

I den mänskliga världsbilden finns mycket tvivel och konstruerade tankar om rätt och fel. Känslor och andras åsikter blir rättesnören för människans agerande, vilket stundtals är rejält irrationellt och olyckligt. Sådant tänkande belastar inte en varulv. En varulv känner instinktivt på sig vad som är naturligt och onaturligt. Så länge en varulv känner sig i balans med besten inom sig, är allt väl. Besten talar odiskutabla och enkla sanningar, medan den mera civiliserade sidan av varulven kan resonera längre och se händelse-följd-sammanhanget. Beroende på i vilken form varulven är, kommer någon av dessa sidor att få övertaget.

Varulvar oroar sig aldrig för framtiden. De kan känna olust ifall de befinner sig i fara, eller motvilja för en situation de finner sig i, men de ställer sig frågan: “Hur gör jag något åt detta just nu?” Finns det inget svar på denna fråga, kommer varulven inte att fundera på det, utan bara uthärda tills en lösning presenterar sig.

Långt mer outhärdligt är det onaturliga, som enligt varulvarna är det samma som sann ondska. Det är något som är en sådan styggelse mot naturen själv, att det inte kan få tillåtas existera. Onaturligheter kan vara olika former av förvriden magi, vampyrer och gengångare. Det är ett hot mot livet självt. Varulvar vet sin plats på näringskedjans topp och vet också att människorna, trots de ofattbart onaturliga beslut de tar, fortfarande är naturliga. Därtill är varje varulv medveten om hur överlägsna människorna är till antal och teknologi, samt hur få varulvar det finns kvar. Detta gör varulvarna mer ödmjuka i sitt uppträdande.

Varulvar tänker i regel aldrig på döden, men är medvetna om den som en naturlig del av livets cykel av födsel, liv, död och pånyttfödelse. Skulle de mista någon närstående, är det möjligt att de ylar ut sin sorg på plats och ställe. Denna sorg kan driva en varulv till hastiga aktioner och förehavanden i stundens hetta. En varulv sörjer dock inte de hädangångna särskilt länge, men man har som tradition att hedra sina förfäder och de som gått bort.

Flocktänkande

Varulvar är förutom självmedvetna också flockmedvetna. Detta innebär att de ständigt känner sin plats i flocken. Flocken som grupp är en gemensamhet, ett delat medvetande. Ifall någonting händer inom flocken reagerar samtliga individer på det. Oavsett om det är frågan om oro, ängslan, spänning, glädje, ilska eller motsvarande starka känslor, så läser varje medlem av flocken och påverkas.

Flocktänkandet kommer i många fall före det individuella tänkandet. Individen tänker först på vad som är det bästa för flocken och först därefter på det som är bäst för individen. Flocken är den naturliga utgångspunkten och individen är ständigt medveten om sin egen status. Ju starkare position individen har, desto större betydelse har den egna individens “egoistiska” tänkande. En stark alfahane förmår tänka både på vad som är bäst i det korta och i det långa loppet, för flocken och för sig själv.

Varulvar upplever inte sig själva som överlägsna, även om de vet att de tack vare sin styrka och intelligens enkelt kunde vara det. Varulvar känner till sina begränsningar och är medvetna om sina brister, så som sin dominanta djuriska natur. De kan se på människor och känna sig överlägsna, men ingen varulv med ett uns av självbevarelsedrift glömmer någonsin att människorna är långt fler än dem och kan ställa till med varulvarnas undergång ifall de får reda på deras existens.